En fundering kring mode....

Jag och min nyblivna fru Ylva har allt som oftast en diskussion kring våra barns kläder. När jag lämnar barnen på dagis så får dom oftast klä sig själva vilket resulterar i lite varierande färger. Vår dotter Elin är expert på att mixa grönt, rött och rosa. Detta slutar dock med Ylva brukar bli ganska full i skratt när hon hämtar Elin då fröknarna också skrattar och undrar om det är jag som klätt barnen. Hubert är det verkligen inga problem med. Han kör ett par jeans och någon tröja och sedan är allt klart. Han är mer krångel om vad han ska ha med sig för leksak istället.

Poängen är denna. Hur mycket modekrav finns det egentligen bland våra barn? Självklart kanske man inte ska låta barnen se ut hur som helst men ändå? Kläderna för barn är ju idag lika dyra som för vuxna. Märkesjakten är värre bland barn än bland vuxna. Kolla märket "Hello Kitty". Det kanske inte är sådär jäääääättte dyrt men märkeskläder är det i alla fall.

Klart är i alla fall att när jag var mindre så köpte min mamma 95% av mina kläder på Eiwors Klädhus i Trollbäcken. Det var det värsta jag visste. Köpa Taiwanimporterade jeans som satt som ingenting annat. Kvaliteten var väl ok men dom såg ut som skit hela vägen från hemmet till skolan. Strumpor för 5 kr paret och kalsonger för 10 kr. T-Shirts som såg ut som jag fått dom av en uteliggare från andra världskriget. Jag fick ärva mina första Levis Jeans av min storebror Fredrik och dom hade han köpt själv. Att det var hål i dom sket jag i och använde dom lätt i 2 år efter att dom skulle slängts. Det roliga också var att när man väl gått in ett par jeans som man köpt från typ JC för sina surt förvärvade "reklamutdelarpengar", så valde morsan att slänga dessa. Då hade det blivit lite slitningshål på knäna och "Dom såg ju så gamla ut". Jag grät i en vecka, minst.

Nu växer barnen snabbare än träd och dom behöver byta ut hela garderoben. Dags att gå på lite "märkesjakt" med min nya fru. Ja, vad kul det ska bli!!!